COLA I FIKET

  idag just när jag ska hoppa in i min kompis bil  så kommer några tonåringar med lättare funktionshinder gående med sina lärare. Säkert är de på väg att äta. Utan att göra alltför mycket väsen av sig sträcker en av dem upp armen och ropar ett glatt, ”Hej, jag heter Robert”. Sedan försvinner hela sällskapet in till skolmatsalen.

Tänk så lite som behövs för att man ska bli en smula varm inombords. Eller det kanske inte är så lite? För hur kan det komma sig att något så fullständigt naturligt som att hälsa på en medmänniska ska betraktas som lite udda, nästan suspekt, medan det ses som helt normalt att alla vi möter borrar ner blicken i asfalten?